Om försvarsmekanismer del 1

Försvarsmekanismer utvecklas successivt under livet. De förändras över tid och utvecklas från mer primitiva till mer mogna former av psykologiskt försvar. Deras uppgift är att skydda självet från överväldigande affekter och inre konflikter. Genom att, oftast omedvetet, reglera eller hålla hotfulla känslor på avstånd hjälper de oss att bevara en känsla av inre sammanhang och psykisk organisation.

Om vi lånar ett begrepp från en annan psykologisk tradition kan man säga att psykologisk flexibilitet minskar behovet av rigida försvarsmekanismer. När vi utvecklar förmågan att tåla och reglera svåra affekter, utan att undvika eller förvränga dem, blir behovet av omedvetna försvar mindre.

Försvarsmekanismer är i sig inte något patologiskt. Tvärtom har de en viktig funktion - att skydda vårt ego och hjälpa oss att hantera inre konflikter och psykisk belastning.

Samtidigt kan man skilja mellan mer mogna och mer omogna försvarsmekanismer. De mer primitiva försvaren kan, särskilt i vuxenlivet, skapa svårigheter i relationer, arbetslivet, sociala sammanhang och även i vårt eget sätt att uppleva och förstå oss själva.

Men försvarsmekanismerna i sig har en adaptiv funktion. Deras syfte är att hjälpa oss att anpassa oss både till omgivningen och till vårt eget inre liv, så att vi kan bevara en känsla av sammanhang och psykisk stabilitet.

Försvarsmekanismer utvecklas i samspelet mellan biologiska förutsättningar och livserfarenheter. De formas av vårt medfödda temperament, inte minst neurodivergenta faktorer, tidiga relationella erfarenheter och de påfrestningar vi mötte under barndomen. De påverkas också av de försvar som modellerades av våra omsorgspersoner och av de strategier som visat sig fungera tillräckligt väl för att minska psykisk belastning.

En av de mest grundläggande försvarsmekanismerna är primitivt tillbakadragande. Det innebär att vi flyr in i fantasins värld i stället för att möta verkligheten. Det handlar inte om vanliga drömmar eller kreativ fantasi. Att fantisera är en naturlig och viktig del av människans inre liv. Fantasin hjälper oss att skapa, bearbeta erfarenheter och föreställa oss framtiden. Problemet uppstår först när fantasin börjar ersätta handling.

Vi kan föreställa oss en perfekt relation, ett framgångsrikt liv eller en framtid där allt äntligen blir annorlunda, men samtidigt inte ta några steg mot det vi längtar efter. Fantasivärlden blir då en plats där vi känner oss trygga, medan verkligheten upplevs som alltför osäker eller smärtsam. Hos vissa människor blir den inre världen gradvis viktigare än den yttre. Relationer, framgång och tillhörighet upplevs främst i fantasin snarare än i vardagen. Ett exempel är personer som utvecklar starka känslomässiga band till fiktiva karaktärer eller föremål och lever mer i den föreställda relationen än i verkliga mänskliga möten. Hos barn är fantasivänner en naturlig del av utvecklingen, men hos vuxna kan en omfattande tillflykt till fantasivärlden bli ett sätt att skydda sig mot ensamhet, rädsla eller risken att bli avvisad.

En annan mycket vanlig försvarsmekanism är förnekelse. När vi använder förnekelse beter sig psyket som om problemet inte existerar. En person med alkoholberoende kan säga att hen kan sluta när som helst. Någon med tydliga sjukdomssymtom skjuter upp medicinska undersökningar för att slippa få en diagnos, ett annat exempel är ju prokrastinering. Förnekelse handlar sällan om okunskap eller brist på intelligens. Snarare är det ett försök att skydda sig mot ångest och hjälplöshet. Ibland känns förändringen alltför skrämmande. Stundtals vet vi helt enkelt inte hur vi ska hantera det som händer. Då kan det kännas lättare att låtsas som om problemet inte finns. På kort sikt minskar det obehaget, men på längre sikt riskerar förnekelsen att förstärka lidandet.

Vad blir osynligt när du förnekar det som händer?

Vad är det som du kopplar bort genom att förneka?

Vilken känsla skyddar förnekandet dig från?

Vad hjälper förnekandet dig att slippa uppleva?