Medkännande resiliens / compassionate resiliens
Uppdaterat: 9 aug.
Vi lever allt längre och samtidigt i en tid där mycket omkring oss förändras snabbt. Det som tidigare kunde kännas som fasta punkter är inte alltid lika fasta längre. Arbetsliv, relationer, platser, identitet och våra föreställningar om hur livet ska se ut förändras. Vi förändras också själva.
Jag tror att resiliens blir allt viktigare i en sådan verklighet.
Resiliens brukar beskrivas som vår förmåga att anpassa oss till förändrade omständigheter, återhämta oss efter stress, kriser och svåra erfarenheter och fortsätta framåt. Men för mig handlar det inte bara om att klara sig igenom något eller komma tillbaka till hur det var innan.
Det handlar också om hur vi möter det som händer med oss.
Det är här medkänslan kommer in.
Medkännande resiliens handlar om att kunna möta både den yttre verkligheten och det som händer inom oss med större öppenhet och vänlighet, också när det är svårt. Inte för att göra obehaget mindre viktigt eller snabbt få det att försvinna, utan för att lidande faktiskt är en del av livet.
Vi behöver kunna känna utan att gå sönder av det vi känner. Stanna kvar en stund i det som är svårt utan att genast behöva fly, lösa eller kritisera oss själva. Och samtidigt kunna fråga oss: Vad behöver jag nu? Vad hjälper mig? Vilken riktning vill jag ta?
Det är inte något vi lär oss över en natt.
Vi bär med oss erfarenheter från våra relationer, gamla sår och ohjälpsamma mönster som har formats under många år. En del av dem går ännu längre tillbaka och har förts vidare mellan generationer. Det som är välbekant kan kännas tryggare för nervsystemet, även när det egentligen inte är särskilt hjälpsamt. Därför kan vi hamna i samma situationer, reagera på liknande sätt eller återvända till gamla strategier trots att vi intellektuellt vet bättre.
Det är inte vårt fel att de här mönstren uppstod. De hade ofta en funktion en gång i tiden. Men när vi börjar se dem kan vi också börja ta ansvar för hur vi vill förhålla oss till dem idag.
Och det kräver ofta nya erfarenheter. Erfarenheter av att något annat faktiskt är möjligt.
För mig handlar medkännande resiliens därför inte om att pressa sig själv till att bli starkare. Snarare om att skapa mer trygghet i det egna nervsystemet, ge plats åt det som känns och steg för steg bygga andra sätt att vara med sig själv och andra.
Självmedkänsla kan vara en viktig del av den processen. Den gör inte automatiskt att oro, sorg eller rädsla försvinner. Men den kan förändra vad vi gör när de här känslorna dyker upp. Vi kanske fastnar lite mindre i självkritik, ältande och undvikande och får lite större möjlighet att stanna upp och välja hur vi vill agera.
Medkännande resiliens utvecklas inte heller bara inom oss. Den är relationell. Vi behöver andra människor. Trygga relationer kan ge oss erfarenheter som vi inte har kunnat skapa på egen hand. Samtidigt kan vi gradvis utveckla en annan relation till oss själva - ett mer medkännande sätt att möta oss själva när livet blir svårt.
För mig är målet med resiliens inte att bli någon som ingenting påverkar.
Tvärtom. Det handlar om att våga bli berörd och ändå kunna fortsätta leva. Att förstå sina mönster lite bättre, vidga perspektivet när man fastnar och göra val som ligger närmare det man faktiskt värdesätter.
Vi kan inte skapa ett liv utan förändring, förlust eller osäkerhet. Men vi kan utveckla vår förmåga att möta det som kommer med lite mer flexibilitet, mod och medkänsla.
Kanske är det också där kopplingen mellan självmedkänsla, resiliens och psykisk hälsa blir som mest intressant. Medkänsla tar inte bort det svåra. Men den kan förändra hur vi bär det och vad vi gör med det.
Källor:
Kommentarer