Traumavirveln (trauma vortex) och resiliensvirveln eller läkningsvirveln (healing vortex) går hand i hand.

I tillstånd av avslappning, välbehag och till och med eufori kan vi paradoxalt nog uppleva att traumavirvel börjar smyga sig in bakvägen. Vårt autonoma nervsystem ”rör sig” i en pendlande rörelse mellan olika tillstånd mellan aktivering och nedreglering som respons på olika triggers.

Ett kanske lite vardagligare exempel är något som de flesta av oss känner igen: när vi åker på semester eller inleder vår ledighet. Plötsligt, när vi befinner oss i ett tillstånd av avslappning och välbefinnande, kommer allt det svåra upp till ytan. Allt det som vi inte ville eller kunde komma i kontakt med medan vi var upptagna med vardagens ekorrhjul.

I Somatic Experiencing arbetar man med att pendla mellan traumavirveln och läkningsvirveln för att undvika överväldigande aktivering. När traumavirveln tar över kan det kännas som att nuet färgas av det förflutna. Vår uppmärksamhet dras mot smärtsamma minnen, känslor och kroppsliga förnimmelser.

Ibland fastnar vi i mönster som inte längre hjälper oss. Det kan handla om kognitioner (meaning) och föreställningar som vi någon gång i livet har kopplat till oss själva. Kanske började vi identifiera oss med etiketter som ”jag är inte tillräcklig”, ”jag duger inte” eller ”det är något fel på mig”. När sådana antaganden aktiveras kan de sätta igång traumavirveln och göra det svårare att få kontakt med det som sker här och nu. 

Har du någon gång hållit en presentation och efteråt haft svårt att minnas vad du faktiskt sa, eftersom en stor del av din uppmärksamhet var upptagen av tankar som ”jag gör bort mig”, ”jag låter konstig” eller ”det är något fel på mig”?

Överkopplingar kan också uppstå på känslomässig och beteendemässig nivå. När vi dras in i traumavirveln kanske vi börjar prata mycket snabbt, får svårt att stanna upp eller känner att vi tappar kontakten med vår omgivning. På samma sätt kan vi fastna i vissa känslotillstånd eller automatiska reaktioner utan att riktigt förstå varför.

Vi kan också fastna i inre bilder. Våra katastroftankar tar ofta formen av bilder av värsta tänkbara scenarier. Även när de inte framstår som logiska kan de vara mycket skrämmande och väcka starka reaktioner i nervsystemet. Inom exponeringsterapier arbetar man ofta med att gradvis närma sig just dessa bilder. Detsamma gäller inom traumaterapier som EMDR, där laddade minnesbilder kan bearbetas i en trygg terapeutisk process genom, i detta fall, väldigt intensiv och konfronterande exponering.

Överkopplingar kan dessutom finnas på relationsnivå, något som ofta blir tydligt vid anknytningstrauma. Tidiga erfarenheter kan påverka hur vi ser på oss själva och andra, hur vi söker närhet eller skyddar oss från den. De kan också visa sig på kroppslig nivå genom spänningar, obehag, smärta eller återkommande kroppsliga förnimmelser.

Det är ofta i dessa fastlåsningar som traumavirveln börjar snurra allt snabbare. När vi saknar kontakt med våra resurser dras vi lättare in i gamla mönster. Därför blir kontakten med resurser särskilt viktig just när traumavirveln aktiveras.

Det kan handla om en intention som vi formulerat i början av processen eller om frågor som hjälper oss att återknyta till det som ger stöd och stabilitet.

Om du tittar på något i rummet där du befinner dig – finns det något som väcker liv i dig? Något som får dig att känna dig mer närvarande, vital? Ta gärna en stund och orientera dig i rummet. Låt blicken vandra runt omkring dig, även bakom dig. Att långsamt röra på nacken medan du orienterar dig kan bidra till att stimulera vagusnerven.

Du kan också fråga dig själv om något behagligt har hänt idag. Kanske finns det ett minne, hur litet det än är, som väcker värme, glädje eller lättnad. Kan du koppla det till ett ord, en bild eller en gest? Något som känns resursfullt och som du kan återvända till när traumavirveln börjar ta över.

Genom att återknyta till våra resurser stärker vi läkningsvirveln. Vi lär oss navigera mellan traumavirveln och läkningsvirveln. Det skapar tillräckligt med trygghet för att kunna närma sig det svåra utan att bli överväldigad. Det är i denna naturliga pendling mellan traumavirveln och läkningsvirveln, mellan det som gör ont och det som ger stöd,i en trygg relation med en terapeut och framför allt med sig själv i långa loppet som bearbetning, integration och läkning kan ske.